För drygt ett år sen var det riktigt
jobbigt i mitt och min yngsta sons liv. Jag kan inte skriva att det var som
värst, i och med att ”som värst” hade det redan varit många gånger de två
sista åren. Men det jag vill berätta är, att när stunder kommer som känns som
att de är som värst och om du har kämpat för en sak väldigt länge, då är det till slut lika bra att kapitulera helt och lägga ner det du håller på med. Fortsätt inte
kämpa, argumentera, försöka övertyga, slå tillbaka och gå i samma fotspår. Det
fungerar inte. Du kör bara slut på dig själv.
Jag och min son, som då var
tretton år, behövde verkligen hjälp. Min son med ett normalt och fungerande liv - som enligt den svenska socialtjänstlagen är ett krav. Och jag med att få
avlastning. Min kamp med att få den hjälp vi hade rätt till höll på att ta
mitt liv. Efter att ha varit inlagd på Vidarkliniken i Järna för
posttraumatisk stress och utbrändhet - förstod jag att jag var tvungen att hitta nya
förhållningssätt. Jag behövde hushålla med mina energier för att klara av att
leva mitt liv och kunna hjälpa min son med det han behövde.
Jag bestämde mig
för att inte överklaga mer till olika instanser - som Kammarrätten, Förvaltningsrätten och så vidare - samt sluta be tjänstemän inom LSS och socialtjänsten om den hjälp de
skulle ha kunnat gett oss för länge sen. Jag började istället - återigen - leta
efter en ny skola som skulle kunna vara bra för min son, men den här gången med ett alternativ som jag trodde var
näst bäst, än den internatskola i Järna vi ville ha.
Jag bestämde mig för att
inte längre gå på ett enda möte till, med tjänstemän som ändå inte förstod vårat
behov av hjälp och som resulterade i att min kropp blev riktigt sjuk.
(c) Helena Aldén
Jag skrev ner min smärta, dansade ut förtvivlan, brände upp brev - där jag skrivit ner mina problem. Tog fram shamantrumman och till kraftfulla takter bad jag kraftdjur och änglar om hjälp. Slutligen gjorde jag upp med något större - som kanske kan kallas för en Gud - att jag inte gick med på att ha det som jag och min son hade det längre. Nu fick det vara slut på den här kampen - med att försöka få berörda tjänstemän att förstå mitt och min sons behov av hjälp. Det var en för mig helt ohanterbar situation jag hade hamnat i. Jag behövde mycket mer tid för mig själv - för att få möjlighet till rehabilitering. Min son behövde stöd från andra vuxna, än mig, med förståelse för de behov han hade - med sin känslighet när det gäller att ha en diagnos som heter Asperger. Jag kapitulerade helt - orkade helt enkelt inte mer.
Då ringde telefon och en tjänsteman från socialkontoret bad mig komma på ett till möte. Apatiskt sa jag att jag inte orkade komma på fler möten. Jag hade varken kraft eller ork att fortsätta som vi hittills gjort - med utredningar, samtal, förklaringar och så vidare. Men den här gången var hon ihärdig och berättade till slut att hon trodde att jag skulle vilja höra vad de nu kommit fram till - de hade nämligen beslutat sig för att hjälpa oss med den internatskola vi bett om, i cirka två år. När hon sa dessa ord stannade tiden. Jag blev svimfärdig och vågade först inte tro det jag hörde. Men verkligheten blev som hon sa - och det blev min sons och min räddning till ett normalt fungerande liv.
Tusen gånger tack!
Jag skrev ner min smärta, dansade ut förtvivlan, brände upp brev - där jag skrivit ner mina problem. Tog fram shamantrumman och till kraftfulla takter bad jag kraftdjur och änglar om hjälp. Slutligen gjorde jag upp med något större - som kanske kan kallas för en Gud - att jag inte gick med på att ha det som jag och min son hade det längre. Nu fick det vara slut på den här kampen - med att försöka få berörda tjänstemän att förstå mitt och min sons behov av hjälp. Det var en för mig helt ohanterbar situation jag hade hamnat i. Jag behövde mycket mer tid för mig själv - för att få möjlighet till rehabilitering. Min son behövde stöd från andra vuxna, än mig, med förståelse för de behov han hade - med sin känslighet när det gäller att ha en diagnos som heter Asperger. Jag kapitulerade helt - orkade helt enkelt inte mer.
Då ringde telefon och en tjänsteman från socialkontoret bad mig komma på ett till möte. Apatiskt sa jag att jag inte orkade komma på fler möten. Jag hade varken kraft eller ork att fortsätta som vi hittills gjort - med utredningar, samtal, förklaringar och så vidare. Men den här gången var hon ihärdig och berättade till slut att hon trodde att jag skulle vilja höra vad de nu kommit fram till - de hade nämligen beslutat sig för att hjälpa oss med den internatskola vi bett om, i cirka två år. När hon sa dessa ord stannade tiden. Jag blev svimfärdig och vågade först inte tro det jag hörde. Men verkligheten blev som hon sa - och det blev min sons och min räddning till ett normalt fungerande liv.
Tusen gånger tack!
Var snäll och ingrip och hjälp mig få slut på den här kampen - med att försöka få berörda tjänstemän att förstå mitt behov av hjälp. Det är en för mig helt ohanterbar situation som jag och min trettonåriga son har hamnat i. Jag behöver mycket mer tid för mig själv - än vad jag nu har - så jag får möjlighet att rehabilitera mig. Min son behöver mer förståelse - när det gäller de behov han har - tillsammans med närvarande vuxna i en harmonisk miljö - bland vänner och en pedagogik han känner sig trygg med.
Jag har misslyckats med att få de tjänstemän på olika myndigheter (LSS, socialtjänsten, Förvaltningsrätten, Kammarrätten, BUP med flera) som har befogenhet att hjälpa oss att förstå mig. Det här förgiftar vår tillvaro och utsätter både mig, min son och alla de som bryr sig om oss, för lidande.
Jag misstänker att du är fullt upptagen med problem som handlar om krig, tragedier och mycket större konflikter än den här utdragna dispyten vi har hamnat i - mellan parter i ett dysfunktionellt samarbete. Men hela planetens hälsa påverkas - så vitt jag förstår - av hälsan hos varje individ som lever på den här jorden. Även om det bara är några få själar som står i konflikt med varandra så blir hela världen besmittad av den. Och om bara en enda själ eller två kan befrias från osämja så blir världens allmänna hälsa bättre - på samma sätt som ett fåtal friska celler kan göra en hel kropp friskare.
Därför ber jag dig nu - allra ödmjukast - att hjälpa oss avsluta den här ohållbara situationen, med oförstående handläggare på LSS och familjeenheten på socialkontoret, så att ytterligare två personer (inklusive alla närstående som lider med oss) ska få en chans att bli fria, välmående och friska - och för att minska lite på allt agg och all bitterhet - i en värld som lider av alltför mycket plåga.
Tack för visat intresse
Högaktningsfullt
Helena Aldén
Namnlista på personer jag tror skulle kunna tänka sig skriva under denna petition: Mina föräldrar, min syster och hennes son. Mina barn, deras respektive, deras föräldrar och syskon. Mina vänner, före detta pojkvänner och deras familjer. Min farmor, mormor, morfar. Mina grannar, läkare, lärare, terapeuter, mina före detta arbetskollegor, kungen, drottningen, prinsen, prinsessorna, alla politiker, den helige Franciskus av Assasi, Gandhi, Mandela och alla andra fredsmäklare ...
Tack!
