INSPIRERA: En vilsen 28-åring

Jag hade satt två barn till världen - som jag älskade allra mest. Jag hade en man som sa att han avgudade mig. Varför högg och slog vi då varandra med ord och handlingar? Var fanns humorn, glädjen och livets flöde? Jag kände att vi endast levde bland en massa måsten. Varför var mycket av det vi gjorde så jobbigt? Det kändes som att jag hade en hög mur runt mig.

25 år gammal, väntar jag mitt andra barn

Ibland klättrade jag upp på muren och tjuvkikade över kanten. På andra sidan sken solen, folk skrattade, sjöng och dansade av hjärtans lust. Jag satt där och tittade ett tag. Klev sedan ner på min sida, för att återigen leva det liv jag levde. Men jag tänkte - om jag får leva ett liv till efter det här - då ska jag till andra sidan - med mina barn och dem jag älskar - tillsammans med min sång och dans.

Jag fortsatte livet ett tag till - som jag alltid gjort - med att anpassa mig och förtränga övergrepp och andra tuffa saker jag varit med om. Jag tog på mig en fin fasad, för att vara andra till lags och inte ställa till med några besvär. Jag ville verkligen alla det bästa. Men av någon "konstig" anledning blev det ändå bara fel. Jag kunde till slut inte radera ut mig själv från mitt eget liv. Jag orkade inte längre låta andra människor tala om för mig vem jag skulle vara, vad jag skulle tycka, göra och känna.

Jag trodde in i det längsta att jag var tvungen att anpassa mig för att mitt liv tillsammans med andra skulle fungera. Men ju mer jag försökte desto värre blev det. Efter ett tag upptäckte jag att det inte fanns någon respekt eller förståelse från min omgivning. Jag upplevde till slut att jag hade offrat bort mig själv.

December 1991, 28 år gammal, var det personalfest med Hawaii tema. Självklart var det roligt att stå på scen och läsa julhälsningar, men jag minns min längtan - att ha velat fortsätta sjunga och dansa med dansbandet som uppträdde därefter. De erbjöd mig, men jag vågade inte ...

Jag visste inte längre vem jag var, hade varit eller vad jag ville bli. Men ändå visste jag - långt inom mig - att jag hade alla svaren. Det gällde bara att våga stå upp för mig själv. Våga ta för mig och ta nya kliv ut i det okända. Genom mitt lidande sårade jag ju även dem jag älskade allra mest - som jag ville skulle ha det bra.

"Vad tyckte du om att göra då?". Susannes fråga avbröt min tankar. Jag hörde hennes röst, kände vinden mot min hud, värmen från klippan, såg horisonten och en fiskmås som flög högt ovanför oss. Jag tittade på Susanne och log. Jag svarade ärligt för första gången på väldigt länge - Jag ville börja sjunga, dansa och spela teater. Susanne skrattade och talade om för mig, att om det var att sjunga jag ville göra, så trodde inte hon på min teori om att det man ville göra som liten ska man göra när man blir stor. "Du har ju ingen sångröst Helena". Susanne tyckte att jag skulle tänka om i andra banor. Teater var väl inte heller min grej - och dansa, det får man väl gå ut på disco och göra. "Dessutom är du ju alldeles för gammal för att börja om ett liv som popstjärna".

Jag fortsatte tyst att titta ut över havet. Hennes ord gjorde mig ledsen. Men när jag sökte min blick ut över de böljande vågorna och den vidsträckta himlen kände jag mig lugn och glad. Jag hade väl inte tänkt mig en sång- och skådespelar karriär. Jag berättade bara vad min själ önskade göra. Jag log mot Susanne och började sjunga med falsk stämma. Hon suckade och så packade vi ihop våra saker.

Stunden i frihet och det stora blå var slut. Nu skulle vi åka hem hem till våra familjer i vårt fina villaområde. Men vad jag inte visste denna sena vårdag - med en klump av sorg i bröstet - var att jag endast skulle bli kvar i våran fina nybyggda villa, som gift, knappt två år till. Därefter skulle en ny "kamp" i livet ta över - med en ny fas - där jag skulle börja våga lita på min egen styrka av att leta mig fram till det som gav mig näring. Mycket sång, musik, teater och dans blev även självklara ingredienser i mitt liv.

Jag är med i ett dansuppträdande på Osho Risk i Danmark - nyårsafton 2014/2015

Jag behövde inte vänta in slutet på det här livet, för att inkarnera på nytt i ett annat. Jag var inte för gammal för att våga kliva över muren till andra sidan.

Dansensemblen

Idag - drygt tjugo år senare - vet jag att ingen är för gammal för att prova på nya saker. Livet är till för att upplevas med en nyfiken ödmjukhet - och det är ett arbete som dagligen måste skötas.