Det var en vårdag, ett par år innan jag skulle fylla trettio. Jag och en väninna till mig åkte ut till stora, vackra klippor vid havet. Utifrån sett verkade allt vara bra i mitt liv - men känslomässigt, långt inom mig, kändes det som att jag satt fast i någonting och jag kunde inte komma loss. Det var som om osynliga bojor höll mig fängslad. Jag visste inte hur de såg ut eller vad de var gjorda av - kände bara att det gjorde fruktansvärt ont i min själ.
Jag var rastlös och fann inga svar på de frågor jag hade om livet. Det här gjorde att min kropp sa ifrån mer och mer på olika sätt. Ibland hade jag en fruktansvärd värk - bland annat i mage, rygg och axlar. Ibland såg jag suddigt - fast optikern sa att det inte fanns några fel på mina ögon. Allt oftare blev jag yr, tappade balansen och minnet försvann stundtals. Jag förstod att jag inte levde ett ärligt liv mot mig själv - men visste inte hur jag skulle hantera det. Inte heller vad jag skulle göra för val i livet för att må bättre.
Den här dagen jag ska berätta om, var min väninna Susanne och jag tillsammans - utan små barn som krävde all uppmärksamhet - vid ett badställe för att bara vara och koppla av ett par timmar. Havsbrisen som svepte förbi smekte min kropp och själ - och den salta doft som nådde mig var himmelriket själv. Sorgerna jag gick och bar på var helt plötsligt som bortblåsta. Jag upplevde endast kärlek och en underbar frihetskänsla.
Susanne och jag pratade om meningen med livet och vilka drömmar som fanns. Jag berättade om de tankar jag hade och Susanne tyckte att jag tänkte väldigt stort. Visst gjorde jag det - det kunde jag inte förneka - men jag hittade ingen lösning på mina problem. Jag ville nog inte heller se att jag hade problem - och det gjorde att det blev svårare att vara riktigt glad och nöjd. Djupt inom mig grät min själ. Jag kände mig alldeles tom, ensam, övergiven och fruktansvärt ledsen. Däremot tyckte jag att jag hade funnit nyckeln till livets glädjeämnen genom mina barn.
Mina barn har alltid fått mig att må bra - bland annat genom deras härliga närvaro som skänker så mycket tacksamhet. Dom är fördomsfria och oförstörda till en viss ålder - med en naken ärlighet på ett äkta vis. Det gör mig glad.
Jag tror man kan hitta många lösningar på sitt eget liv genom att minnas vad man själv innerst inne tyckte om att göra som liten - då man ännu inte blivit präglad av sin omgivning, med deras tankar och krav. Så jag frågade Susanne - när vi satt där på klipporna - vad hon tyckte mest om att göra som barn. Susanne funderade en stund och svarade sen att hon inte mindes. Vi satt tysta bredvid varandra och jag tittade drömmande ut över havet. Jag tänkte på det jag alltid velat göra.
Sexårig skådespelerska - med mina föräldrar som publik ...
Som liten spelade jag ofta teater i skolan och var med på de flesta sångevenemang - till exempel Luciakören - där jag ofta mimade för att inte förstöra med en falsk stämma. När jag tänkte på dessa minnen högg det till i mitt hjärta av sorgsenhet, med en längtan efter någonting jag inte riktigt kunde förklara vad det var. Det var ofta jag hade känslor i form av kärlek, glädje, sorg, övergivenhet, saknad och ensamhet utan en rimlig förklaring. Det kändes som att jag hade varit med om händelser med människor jag inte kände eller som inte hade hänt i det här livet. Det fanns en saknad efter ett hem, en kärlek, glädje och sångröst.
Jag har alltid haft en stark känsla av hur det är att stå på scen och spela teater, dansa och sjunga. Jag har känt hur en stark, häftigt och ljuvlig stämma har kommit ut genom strupen och fyllt min själ med glädje. Men i det här livet hade allt det här hittills saknats. Jag vågade inte tro på mig själv och ta för mig av det min själ längtade efter.
Många gånger var det fruktansvärt att leva i en kropp som inte behärskade det som tankar och känslor visade att de kunde. Jag undrade ibland om jag kanske hade levt tidigare liv - där jag hade spelat teater, dansat och sjungit. Så mycket energi jag dränerade på att sörja det jag då upplevde att jag inte hade - och det påverkade min uppväxttid.
Det är tufft att känna sig ensam i en tvåsamhet .....
När jag var liten undrade jag många gånger när min sångröst skulle komma. Jag såg hur en del artister blundade när de sjöng - så jag provade ofta att sluta mina ögon för att därefter vänta in en härlig stämma. Om jag blundade tillräckligt länge så skulle den säkert komma. Men den kom aldrig. Däremot visste jag hur det skulle kännas att ha en vacker, häftig, hållbar och bärande sångröst som svepande skulle komma ut genom munnen och fylla rummet, luften, ja hela alltet med härliga toner. Känslor fanns - hur jag stått på stora scener och sjungit med en stark, kraftfull, förförande röst, dansat, spelat teater och blivit hyllad med glädje och beundran.
Konferens resa till Åbo 1993. Chefen bad mig och ett par kollegor spela en sketch om företaget, efter dagens arbete. Absolut det roligaste på hela resan.
Dess värre var smärtan och längtan så stor ibland att jag undrade varför jag skulle gå omkring ett helt liv och känna det här till ingen nytta? Jag klarade ofta av att förtränga dessa tankar och tog istället till mig av det jag kunde behärska, för att göra mitt liv så pass bra som det gick. Och där kommer mina barn in i bilden. Jag var ung när jag fick min första son - 23 år - och tillsammans med honom lekte och sjöng jag ofta.
Men det blev svårare med åren att klara av att fortsätta ge utav mig själv till andra - när jag inte såg till att ge mig själv egen tid, där jag kunde fylla på med nya energier. Jag kände mig fruktansvärt tom inombords. Allt oftare spökade olika känslor. Utåt sett visade jag min omgivning att jag hade ett bra självförtroende - men min självkänsla fattades - förstår jag idag.
Fortsättning kommer i Del 2
