Ge inte upp - Tema Asperger / ADHD - Del 3 av 3

"Sofia":

Socialtjänsten har sagt under ett par år att de förstår - men ingenting har hänt. Det visar ju bara att de struntar i hur det går för dig och din son. Att jamsa med, utan att göra något, är bara för att hålla er i schack. När de ler rart och säger att de förstår - utan att hjälpa er - så är det ju samma sak som att hugga en vass kniv i dig - när du redan ligger blödande på marken. Fy fasen vad vidrigt! Du skulle behöva träffa helt andra tjänstemän - som står stadigt på jorden och som lyssnar och tar tag i sitt arbete. Det du hittills mött är människor som med ord har sagt att de förstår - för att slippa motstånd och problem.

Om du slår mot en mjuk skumgummiyta - vad händer då? Ingenting! Om du däremot slår mot en hård yta - vad händer då? Jo, då går det sönder och gör ont - skadan måste åtgärdas. Men de har inte åtgärdat någonting - bara varit följsamma för att slippa se hur det faktiskt förhåller sig.

Att det ska behöva ta så lång tid innan slutkörda föräldrar får hjälp. Så mycket skada det gör för både vuxna och barn. Och om hjälp till slut kanske kommer kan det vara för sent - eller att skadorna är så djupa att det tar alldeles för lång tid att reparera.

Men ge inte upp! Börja visualisera, om du inte redan gör det. Visualisera hur du ser att din son redan går på Mikaelgården. Ta fram de här inre bilderna flera gånger varje dag. Se hur din son åker till Järna. Hur du kommer dit och hälsar på honom. Hur det känns. Hur stor packningen är och allt annat runt omkring er. Skriv positiva ord och sätt upp fina bilder på Mikaelgården hemma hos er - där du ofta befinner dig - i badrummet, så du ser orden och bilderna när du borstar tänderna, i köket, så du ser dem när du diskar och lagar mat. Det är jätteviktigt - för då blir dessa syner verkliga. 

Jag förstår om dina känslor just nu är " jag ger upp. Jag orkar inte mer". Men du har kämpat så länge - det är inte lång bit kvar. Ge inte upp nu! Slåss! Bestäm dig för att cheferna på LSS och soc säger "ja". Och så åker din son till Mikaelgården. Det är viktigt! Han behöver verkligen det här - din fina son!

Jag:
Egentligen har jag redan svaret - men när jag blir riktigt trött och dessutom ser alla andra slutkörda föräldrar i liknande situationer så undrar jag ändå varför våra barn måste ha de här "funktionshindren" - eller vad man ska kalla det.

"Sofia":
Jag tror det är för att de ska lära oss att vi inte kan köra samhället i botten hela tiden. Vi kan inte köra åttahundra kilometer i timmen konstant. Vi håller på att bränna ner hela världen - i båda ändarna - med allt vad det innebär. Och det avvikande - som egentligen inte är avvikande - men som samhället och omgivningen ändå gör till det avvikande - resulterar i att folk måste stanna upp och börja tänka. Till slut kommer fler och fler - även politiker och beslutsfattare - förstå att det inte går att fortsätta som vi gör. Vi måste tänka om. Så det är ju dessa själar - med sina så kallade neuropsykiatriska funktionshinder - som skapar nya vägar åt oss andra. Det är dessa människor - som inte passar in i den här fyrkantiga mallen vi har skapat - som vi har att tacka, när de ser till att det blir förändringar. De är kreativa, känsliga själar som kommer för att göra förändringar. Det går inte att stoppa in dem var som helst. Genom deras känslighet för vissa saker så resulterar det i att de syns, hörs, blir ovanligt trötta, "motsträviga" och bara är där. Det är otroligt häftigt - på alla sätt faktiskt.

Glöm aldrig - din son är en gåva. Tänk bara hur han ser på världen och hur han skapar. Han visar omgivningen att vissa situationer - som vem som helst kan klara av - gör honom vansinnig eller trött. Och om man bara tänker efter så stämmer faktiskt hans reaktioner. Egentligen borde jag också ställa mig och skrika och slänga någonting i väggen - när andra tvingar mig att göra saker som inte känns rätt. Men nu funkar det inte så. Därför måste vi hitta andra vägar - som kan visa oss vad det är för  fel vi gör. Så din sons reaktioner - tillsammans med många andra i hans situation - är egentligen det sunda.

De tål till exempel inte stress. I och med att de själva oftast inte kan dra den slutsatsen - utan behöver hjälp med det - så lär de oss andra hur dumt det är att stressa. Din son och många andra med honom lär oss hur mycket som helst.

Som det är nu - när det finns folk runt omkring din son - som inte har kunskap eller kapacitet att kunna förstå eller ta sig tid att utforska hans värld - så försöker de istället få honom att anpassa sig till deras. Resultatet blir då att han sätts vid datorn, mobilen eller teven och finner sin trygghet i den världen. Där fungerar livet utan motstånd och med för mycket obehagliga intryck. Men genom att tillåta dessa barn sitta så mycket vid de här apparaterna och spelen så får de sämre förutsättningar att fungera och träna sig i sociala sammanhang. De blir duktiga och fantastiskt bra i spelens värld - men det verkliga livet tillsammans med andra människor blir till slut skrämmande och jobbigt.

Jag lägger ifrån mig dagboken och känner stor tacksamhet. Det är september och sommaren börjar gå mot sitt slut. Det är fantastiska höstdagar som bjuder på sol och värme. Efter mötet med "Sofia" fick jag avslag på min ansökan till Mikaelgården av Förvaltningsrätten. Sociala kom hem till mig och min son och försökte hjälpa oss med lösningar på våra problem - utan någon framgång. Men det kändes som att de förstod vår situation och även tyckte att den formen Mikaelgården bjuder på vore det bästa. 

Därefter blev jag inlagd på Vidarkliniken i tre veckor. Mina föräldrar, dåvarande särbo och korttidshem turades om att ta hand om min son. Dessa veckor var fantastiska och livsnödvändiga för mig. När jag sen kom hem fortsatte  kampen. Det gick så långt att jag inte längre orkade leva. Jag kontaktade Vidarkliniken igen och fick komma till husläkaren där. Även min son fick komma till en fantastisk barnläkare. Barnläkaren var chockad över vår situation och de bemötanden vi haft. Hon skrev ytterligare ett intyg som jag sände till Kammarrätten - som jag nu hade skrivit en överklagan till. LSS och handläggarna på soc fick också varsitt intyg - förutom alla andra intyg jag redan gett dem. Det blev ännu ett avslag.

När allt höll på att braka ihop totalt i maj månad ringde soc och ville ha ett nytt möte med mig. Jag var helt slut och trasig. Jag blev sjuk av att bara höra deras röster - än mindre klarade jag av att träffa dem på ytterligare möten. Min kropp fick sådana stresspåslag med feber och kraftig värk - att jag nu hade bestämt mig för att inte ha med dem att göra längre. Men tjejen från socialtjänsten var ihärdig och bad in i det längsta att jag skulle komma - för hon trodde att jag den här gången skulle tycka att de hade ett bra förslag att erbjuda. Under samtalet kom min son hem från skolan och hade panikångest. Jag sa att jag var tvungen att lägga på - då sa hon att vi hade blivit beviljade Mikaelgården - om vi fortfarande var intresserade ...

*

Jag vill med den här berättelsen på något sätt visa - att i de svåra stunderna finns det hopp. Jag ber dig hålla fast vid den vision du har om livet. Skapa din inre verklighet med harmoni - och den kommer att manifesteras på något vis. Jag är så tacksam för den hjälp min son o jag får idag. Livet är inte alltid en dans på rosor - men vi har fått en helt annan tillvaro, som går åt det ljusare hållet.

Stort tack!
Kramar

Helena