Ge inte upp - Tema Asperger / ADHD - Del 2 av 3

"Sofia":
Vad säger tjänstemännen på LSS och socialkontoret om din sons och din situation? Varför har de ett sånt motstånd till att hjälpa er?

Jag:

Jag vet inte. Har bett om hjälp i flera år ...

"Sofia":

Den här värdelöshetskänslan som kommer inom dig - så fort du hamnar i situationer som handlar om dig och din son - kan du inte vända på den? Se istället hur bra du har klarat av allt. För det är ju så att du inte har haft någon att luta dig mot. Det mesta har stått och fallit med dig. Och har du nu klarat dig så pass bra som du faktiskt har gjort hittills - för du lever och har tagit dig igenom riktigt tuffa saker - så kommer du klara av det här sista som behövs innan ni får hjälp.

Du har ju även haft en knepiga situation när det gäller dina läkare som inte tagit dig på allvar. De har inte förstått vad din stress och ångest handlar om. De har inte brytt sig - rent ut sagt - utan bara sagt "ja, ja - gå hem och vila lite så blir det bra". Men tänk på hur ditt liv har varit och fortfarande är - du har varit tvungen att gå och lägga dig varje kväll med vetskapen om att allt står och faller med dig. Varje natt, morgon och dag har du levt med den gnagande oron att allting ligger på dina axlar. Det här kan göra vem som helst galen - och så har det varit för dig 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, under väldigt många år. Det kan få vem som helst att gå i bitar. 

Du kommer snart få hjälp, det är jag helt övertygad om - så vänd på allting. Rättvisan med sanning kommer alltid fram i slutändan - det har du ju redan börjat få en massa bevis på. Nu märker du ju hur människor som tidigare inte har förstått dig börjar göra det.

Den skola din son går i nu är inte bra för honom - men hellre den, just nu, än i en vanlig klass. Det skulle inte fungera. "Vanliga" skolor är för stora och röriga - för mycket intryck. Det är omöjligt. Det som fattas i den här skolan är att din son behöver hjälp med att komma ut i naturen, få umgås socialt och ta del av kreativa inslag.

När det gäller data- och tevetittandet så är det ju också alldeles för mycket av det. Din son behöver helheten - vara ute, pyssla med olika aktiviteter, slippa alltför jobbiga förflyttningar mellan olika instanser och så vidare. På Mikaelgården finns ju den här närheten. Där kommer din son ha möjlighet att spara på sina energier till det han vill och behöver göra - istället för att dränera dem på att åka mellan olika platser och inte få utvecklas med det han tycker är kul. Det är inte tillräckligt för honom att gå i den här klassen han går i nu och att bo hemma.

Allt du gör för din son är fantastiskt - men det är inte tillräckligt. Han behöver gå en väg han inte tränat på ännu. Fortsätt kämpa - hur trött du än är!

                             Under många år - till och från - upplever jag att jag har försummat mina 
                                      andra barn. Det har tagit mycket på krafterna med att klara av att finnas till,
                                      kunna hjälpa, stötta, förstå och få omgivningen att förstå. 

När din son är trygg - då kan du börja andas. Då ser du klarare vad det är du ska göra för egen del. Men så länge din son finns vid din sida och du inte vet om ni får den hjälp ni behöver så blir det jättejobbigt för dig. Visst är han 12 år?

Jag:

Ja.

"Sofia":

Då är han ju även på väg in i de tuffaste åren. Jag förstår din oro. Men det kommer bli bra - det vet du ju! Det är lätt för mig att säga - att du inte ska vara orolig - för jag förstår att man kan ge sitt liv för sitt barn - det har jag full respekt för. Men just nu - i det läget du är i - kan du inte fatta några klara beslut. Det är verkligen endast din son som gäller! Se till att det faller på plats. Innan det är klart kan du inte hantera någonting. Ingen idé att fundera på något annat som gäller vänner, relationer, hem, aktiviteter och så vidare. Alla de här existentiella frågorna kan du inte hantera i det här läget. Men när din son är trygg - då kommer du att få tid och möjlighet att känna vad du behöver och vill med ditt liv. Då kan du andas ut ...

Det viktiga är att du känner att livet vill dig väl! Men nu gäller det verkligen - en gång för alla - att ta fighten. Du har redan gjort det tusen gånger - men nu ska du göra det med en brutalitet du aldrig gjort tidigare - för din son ska komma till en plats där han är trygg - så du blir trygg - så att livet kan få fortsätta. Det är som att ditt liv har varit i en pauslåsning under de här senaste åren. Ungefär som en evig rörelse som står på samma ställe. För det har inte gått att göra på något annat sätt. Det är det som ska till nu - din son ska bli trygg - så att ditt liv kan få fortsätta och framförallt att din sons liv ska kunna få fortsätta!

Jag:

Men om Förvaltningsrätten också ger mig avslag - vad gör jag då?

"Sofia":

Ge dig sjutton på att du får igenom det här. Det är inget snack! Det finns en lösning! Om du så ska kedja fast dig själv på en stol på socialkontoret och säga "jag går inte härifrån förrän ni hittar en lösning".

Om de inte fattar - då måste du bli arg! Det är det enda sättet. Storsläggan alltså! För det finns en lösning. Det kommer bli jättebra för dig om bara din son får det bra först - med rätt hjälp. Och det känns som att han kommer få det. Du behöver åka iväg och vila upp dig - så du orkar komma tillbaka och fortsätta fajtas. Din kropp orkar inte så mycket mer nu. Den är bra trött alltså. Den är riktigt slut! När kommer din son hem om dagarna?

Jag:

Runt två tiden.

"Sofia":

Vilket humör är han på då?

Jag:

Oftast är han stressad. Många gånger har han ångest och depression. Han vill att det ska hända saker - han vill träffa kompisar, men samtidigt orkar han inte göra någonting. Det är det som är dilemmat.

"Sofia":

Och så blir han sittande och frustrerad - jag förstår honom. Det är ju fruktansvärt. Där har vi det igen, Mikaelgården. Där skulle han få allt i ett. Slippa alla förflyttningar med en massa intryck. Han skulle få aktivera sig fysiskt och göra roliga saker som stimulerar honom och ger kraft. Det finns ju verkligen en bra lösning - så ge inte upp! 

Jag:

Det är jämt så mycket att göra. Det känns som att de som har makten att bestämma inte förstår. Hur många intyg och orosanmälningar jag än skickar så hjälper ingenting. Det går åt en massa tid och energi till att skriva, ringa o vara med på alla möten ....

"Sofia":

Ja, det är ju därför du verkligen behöver hjälp av andra. Jag tror att de från soc - som ska komma hem till er - kommer förstå och hjälpa er.

Du har ju ont i kroppen? Var är det värst?

Jag:

Jag vet inte ... överallt ... knäna ... magen ... nacken ... ögonen - ibland kommer en tjock hinna som gör att jag nästan inte kan se någonting. Jag får yrsel, tappar minnet Och så gör det fruktansvärt ont i bröstet, det är svårt att andas ...

"Sofia":

Ja, förstås - du får ju ingen luft. Du får inget utrymme överhuvudtaget. Du måste bli fri. Men har du brutit ihop fullständigt - där du fått värsta hysteriska utbrottet?

Jag:

Ja.

"Sofia":

När var det senast?

Jag:

För ett par dagar sen.

"Sofia":

Hemma eller inför tjänstemännen på socialkontoret? Har du någon gång visat dem hur avskyvärt dåligt du mår?

Jag:

De har nog inte sett det värsta. Men visst har de sett en del ...

"Sofia":

Nej - det känns som att de skulle behöva se det värsta för att förstå hur riktigt illa det är.

Jag:

Några gånger har jag brutit ihop helt på våra möten och ett par gånger - när jag haft värsta dödsångesten - har jag till slut ringt och undrat om det måste gå så långt att jag tar livet av mig, innan min son kan få den hjälp han behöver.

"Sofia":

Men vad säger de då? Ger de dig bara en stor jädra smäll - utan minsta förståelse?

Jag:

Nej - egentligen inte. Tjänstemännen på LSS visar ingen som helst förståelse, men de på soc säger att de förstår. Skolan har även gjort en orosanmälan. Men ingenting händer ändå - mer än telefonsamtal och möten då och då.

Fortsättning i Del 3 "Ge inte upp - Tema Asperger / ADHD"