När jag håller upp ett kristallglas mot solstrålarnas sken färgas en regnbåge på väggen. När jag försiktigt slår på kristallglaset med en liten sked ger det ifrån sig en klingande ton. Men om jag tappar glaset krossas det i färglösa, tysta glasskärvor på golvet.
Vi människor kan även vara sköra som glas. Speciellt tillsammans med dem vi lever ihop med eller som vi känt under lång tid. Det är så lätt att glömma vad det är som får våra nära och kära att skina och lysa upp för i tillvaron. De egenskaper vi fäste oss vid hos den andre i början tas väldigt lätt för givna efter ett tag. När vi inte längre förmår att se och höra vår "livskamrats" behov och när vi inte längre förmår att uppskatta deras olika egenskaper blir vi lätt vårdslösa.
Alltför ofta börjar vi tiga och ha tråkigt tillsammans för att till slut märka att vi har nött ut den vänskap och kärlek som en gång fanns. Men om det inte redan är för sent, håll upp ditt kristallglas mot solstrålarnas sken, slå endast lite lätt med en liten sked mot glaset ibland så att en ljuv klockklang hörs. Uppmärksamma din älskades behov och kärlek - säg snälla och omtänksamma ord till varandra - så att de inte efter ett tag sårar. Håll i glaset kärleksfullt och varsamt så du inte tappar det ...
Kärlek och Ljus
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar